Faktiskt har vi längtat hem. Det var underbart i Spanien, och vi spelade bra. Vi dansade på kvällarna och solade på dagarna. En av dagarna åkte vi till Barcelona och shoppade. Vi fick inte med oss något hem utan åt mat för nästan sju hundra på en resturang med tre personer till. När notan kom skrattade jag så att magen gjorde ont. Hotellet var helt okej, bodde man på högsta våningen hade man utsikt ut över havet och solnedgångarna på kvällarna. Fast vi bodde på första våningen och kollade in hos grannarna. På natten vaknade vi av att två-åringar smällde smällare som lät över hela staden. det märktes verkligen att vi inte var i Sverige och visst var det skönt.

Jag, Sara har nog aldrig längtat hem så här mycket från ett underbart ställe. På kvällarna saknade jag min största kärlek hemma och jag höll hårt om hans keps tills jag vaknade. Vi skaffade många nya kompisar som vi sorgligt aldrig nog kommer att träffa mer. Men när jag satte min fot i Sverige, i Lindesberg igen kunde jag inte sluta le. Nu är vi i alla fall hemma. Och hem ljuva hem.