2010-11-03
 12:27:05

Why am I the one who suffer?

Du har slagit världsrekord i att ljuga, men ändå är det bara jag som tar striden att våga gå emot dina strömmande lögner. Inte förens du ber om ursäkt ska jag berätta precis allt jag vet om dig och hur jag vet allt. Du kollar in i mina blåa ögon, du ser hur dem glänser av tårar. Jag själv vet att jag inte skulle börja gråta för att du är en idiot, utan för att jag sitter öga mot öga med dig i väntan på ännu en lögn rakt i ansiktet på mig. Jag håller andan och väntar på slaget i asniktet medan du kollar försiktigt på mig, tar fram den där hårda minen som visar att du aldrig kommer ge dig. Jag intalar mig själv att jag aldrig ska släppa en tår framför dig, du ska inte behöva se mig gråta. Jag älskar dig trots allt, och jag vet att jag hatade att se sig gråta. Det fick min mage att vända sig upp och ner. Men du tror för mycket på dig själv och tänker aldrig någonsin låta någonting överstrida din tro och vilja. Du vänder bort blicken men jag fortsätter stirra förtvivlat. Mina tankar har skapat egna bomber i striden mot dig och släpper allhopa på samma gång nu. Du vänder blicken mot mig igen. Du rör inte en min, lika kall som vanligt. Och nu.. Nu har du fått mig att gråta.


Jag som var den enda som ringde dig på natten när du var ledsen, jag som var den enda som tog med dig ut och lät dig gråta i min tröja när du hade blivit lika bortspelade som jag är nu. Jag och du har ingenting gemensamt längre förutom att vi en gång i tiden alltid kallades Vi. Jag är ledsen att behöva säga det. Men vi är inte samma Vi längre. Jag kämpade för att få vara din, medan du tog vad du fick, nöjd och belåten. Jag har alltid varit där för dig och skulle aldrig lämna dig för sanningen. Men du är för feg för sanning. Eller?

bloglovin



KOMMENTERA DETTA INLÄGG:

« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar: