Det är som att mina sömniga fingrar vill säga något innan dem somnar bort. Återskapa ett speciellt ögonblick, då staden var som kallast och natten troligen var som mörkast. På vandringen på en lång lång väg av ensamhet och ånger får jag ett samtal. Ett kort samtal som tinar det som varit fruset, både på insidan och utsidan av mig.
Han ligger bakom mig och viskar "Jag kommer aldrig få reda på vem jag är, aldrig någonsin.
Jag fyller i med "Det finns frågor en person aldrig kommer kunna besvara, och en av dem är just ”vem är jag?”, det enda man kan göra är att tro”. Han drog med fingrarna försynt mot min rygg, kramar om mig och säger "men jag vet något du är...du är min".

Kära bloggläsare.
När någon säger att ni inte klarar någonting är det för att personen själv inte klarat det. Låt inte dina drömmar krossas i bitar för att andra gett upp sina. Det finns alldeles för mycket folk som lägger tid på att trycka ner andra för att höja sig själva. För jag vet, och det vet ni med. Att ni kan göra precis allt ni vill. Tro på er själva och låt aldrig någon annan förstöra för er!

Har ni någon gång tänk på att det sitter olika själar med olika mål påväg mot en destination i flygplanen som passerar ovanför oss? Att en man med kostym flyger över halva jordklotet för att komma hem till ingenting. Att en ung kvinna sitter på planet för att få träffa sin livs kärlek. Att någon där uppe är så djupt sårad att den tänker på att hoppa eller att kapa planet och krascha det, men säger inget utan sitter bara där på sin plats tyst och stilla.

Har ni någon gång känt att ni vill sitta på det där planet?
Och vara en av dem som är påväg mot någonting.

Det har jag.

 
Du kämpar för att hamna på platsen du alltid velat till. Med din trygghet i släp sprang du för att nå toppen. Och jag som en blodigel sprang dig tätt intill. Ville dig inte släppa. Men du struntade i såren som skapades av motstånden på din väg. Och vi andra som väntade på att såren skulle läka lät dig försvinna. Du gled ur våra händer. För vem tävlar du mot? Vad är det du egentligen vill ha? Du ser tystnaden och lugnet som ett hot och det hettar till när du försöker ta det kallt. Du tror att det är livet som är snett, för du är fri och lever. Men du ljuger för dig själv. Själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel. Och jag ger dig min hand, som du en gång glidit ur. Men du är på platsen du alltid velat till och tänker aldrig ta dig därifrån. Och dina sår har blivit till ärr. Och jag är bara ett av dina motstånd på vägen. Så Gode Gud, säg att ett farväl är ett lyckligt slut.

Jag trodde faktiskt att jag skulle få honom att dricka mindre, få honom att sluta göra dumma saker. Sakta men säkert sudda ut minnena från en tuff barndom. Ta bort det trasiga och plåstra om. Det var innan jag visste att det inte går att förändra någon annan än sig själv. Det var när jag fortfarande var väldigt ung och naiv. Jag önskar att jag var det fortfarande och att jag vill tro på min förmåga att rädda någon. Och någon annans förmåga att rädda mig kanske. Våga tro på att "maybe you're gonna be the one that saves me".

But you're not.

Genom en ishinna. Huvudet kallt. Fingrarna värker. Hjärtat blöder. Syre på andra sidan, but can't get through. Isen är för tjock och utan dig är viljan för tunn. Ditt vackra leende gör mig knäsvag, genom dimman. Ser du mig? Jag tynar.

Röda sekunder.

Hur många gånger har jag frågat mig själv hur något så långt borta fortfarande kan ligga så nära hjärtat? Jag vet inte varför jag inte grät den där kvällen. Jag vet inte varför jag bara satt och stirrade på skärmen när han ringde och hans nummer blinkade med följd av melodier från våran låt. Tre missade samtal och det trillade in fler. Och efter det kom han. Han hann knappt sätta foten innanför min dörr innan han föll ut i gråt. Han satte sig invid mig och jag la mina armar runt honom. Han låg där i min famn och det första orden han fick fram var Det gör ingenting att du inte gråter, för du har säkert gråtit länge över det här redan. Jag bara stirrade rakt ut i intet samtidigt som jag hörde hans ord. När jag kommer tänka på dig, är det enda jag kommer hitta att vara en tom plats i mitt hjärta. Allt jag kunde säga var att jag gjorde det för att jag älskade honom, att jag fortfarande älskar honom. För innerst inne visste vi båda att han var kvar i något han lämnat, för länge sen. I natten försvann han, och jag satt nog kvar där och stirrade samtidigt som jag önskade mest av allt att han skulle komma tillbaka så jag fick hålla om honom igen, i många dagar. I många år.

Han kom tillbaka.