För ett tag sen pratade jag med en av mina absolut bästa killkompisar. Jag sa att jag aldrig skulle bli kär i en kille igen. Det gjorde bara ont att älska någon och sedan sakta se att allt rinner ut sanden. Och han svarade: "Du bestämmer inte själv vem du blir kär i eller när du blir kär Sara. Det bara händer".
Och herregud vad du har rätt. Jag har ingen kontroll över det. Och fan vad ont det gör.

Med en jävla huvudvärk tar jag mig till skolan om cirkus förtio minuter för att ha Geografi A, vilket i och för sig inte är så jätte kul. Men lektionen efter är idrott, så ändå något att se framemot. Bara att hålla ut. Juste, slutar 14.20 idag också. Hur skönt är inte det då? Apskönt!

Nej nu måste jag fixa och dona. C-yah later!

Och jag är bara en meter bort från dig. Du räcker med att du vänder dig om. Och ber om förlåtelse. Jag kräver inte mer. Jag är chockad och besviken. Du tar dig själv och det du tror på före mig. Långt före mig. Och det har jag aldrig gjort mot dig. Det är inte svårt. Jag är ju bara en meter bort. "Vänd dig förfan bara om!".

 

Dreaming about the day when you wake up,
and find what you're looking for has been here the whole time.
Can't you see that I'm the one who understands you
Been here all along. So why can't you see...
..You belong with me!

Ni måste ha förståelse för oss. Redan igår, andra dagen, fick vi två läxor. Så när man kommer hem från skolan är man super duper trött och måste plugga, därför det är dålig update här nu. Ni får helt enkelt stå ut ett litet tag.

Idag har vi förresten sovmorgon till tio över tolv. Hur skönt då?