2010-09-20
02:28:46
02:28:46
Stackars den som tror att livet är en dröm.
Kan det vara kombinationen av höstvädret som just nu bestämt sig för att hänga kvar här och människors idioti som gör att mitt humör lämnade mig imorse. Det är dags att bygga upp muren igen och jag hoppas verkligen att folk lämnar dött material utanför. Ungefär något liknande som när katten hämtar hem en död fågel och lägger den synligt för att allas ögon ska beskåda. Tänk inte för mycket. Jag är dock väldigt väldigt glad över att jag gjort rätt val. Jag vet att det inte tjänar i längden att fly ifrån alla minnen som gör ont, som är otäcka och hjärteskärande, men det är samtidigt väldigt lockande. Skulle det betyda att ge upp om man lämnade allt kvar här? Skulle jag förlora den här ihoptrasslade hemska leken? Eller måste jag kanske vara kvar och utsättas för en videouppspelning i mitt huvud gång på gång, där jag har första parkett? Hur länge till? Jag är trött!
Unhurt.
Men samtidigt har jag världens finaste människa i mitt liv. Jag har aldrig sett en människa som lyser så. Jag har flera gånger skrivit, ännu fler gånger sagt och bara Gud vet hur många gånger jag tänkt, att det här måendet kanske skulle leda till något så bra så jag fullkomligt snurrar av lycka. Kan det ha varit såhär enkelt? Får jag verkligen behålla något så bra, mer perfekt? Finns det kanske en hake? Något jag måste göra först? Jag vaknar och tror inte att det är verklighet, det kan inte vara verklighet. När ska jag vakna upp ur drömmen? Kanske har jag varit med om min bråkdel besvikelser (för helvete vad många de varit) och får ha lugn och lycka som största del av mitt liv nu. Efter regn kommer alltid solsken. Du är mitt solsken.
