Det är som att mina sömniga fingrar vill säga något innan dem somnar bort. Återskapa ett speciellt ögonblick, då staden var som kallast och natten troligen var som mörkast. På vandringen på en lång lång väg av ensamhet och ånger får jag ett samtal. Ett kort samtal som tinar det som varit fruset, både på insidan och utsidan av mig.
Han ligger bakom mig och viskar "Jag kommer aldrig få reda på vem jag är, aldrig någonsin.
Jag fyller i med "Det finns frågor en person aldrig kommer kunna besvara, och en av dem är just ”vem är jag?”, det enda man kan göra är att tro”. Han drog med fingrarna försynt mot min rygg, kramar om mig och säger "men jag vet något du är...du är min".