2010-08-02
 18:39:01

En gång var din historia också min.


Jag nickade. Väntade på att du skulle säga någonting mer, men du stod tyst framför mig. Jag ville inte mista dig. Jag ville inte vara utan dig. Tanken att förlora dig gjorde så fruktansvärt ont, och än var det bara en tanke. Men du var så långt borta, jag kunde inte nå dig längre. Jag såg ner i marken, mina ögon var fulla av tårar. Jag hade inte kollat på dina än, kanske ville du gråta du med. Kanske om jag lutade mig mer framåt skulle mitt ljusa hår täcka mitt sårbara ansikte och du skulle tröttna och sluta försöka se in i mina ögon. Men det funkade inte. Din gyllenbruna hand sträckte sig fram. Jag vände bort ansiktet. Det var då jag såg hästen på åkern utanför fönstret. Fri och full av energi. Allt som jag inte var.
Nu rann tårarna och jag kunde inte mig själv längre hejda. Varför sa du ingenting? Kanske var du lika stum som jag. Tv.n stod på och jag såg att du försiktigt lyssnade på deras vardagliga snack om vädret. Det syntes. Du stirrar när du lyssnar. Tankarna for runt i mitt huvud. Kanske var det mitt fel att det blivit såhär. Jag trodde inte på någon längre. Inte på mig själv, inte på dig och inte det som stod mig närmast hjärtat. Jag lyfte försiktigt mitt hår med handen och kikade på dig. Du kollade bort. Som om du fokuserade på något annat mycket viktigare. Och jag insåg att vi inte funkar. Du och jag var låsta dörrar och ingen hade nyckeln. Tårarna brände nu och håret skavde mot mitt ansikte. Mina händer var kalla och skakade.

Du brydde dig inte längre. Jag såg att du kollade försiktigt på mig. Jag vågade inte kolla in helt i dina. Men jag märkte att du spärrade upp ögonen för att visa att du kollade på mig. Du tröttnade. Eller så var det jag som redan tröttnat och du gav upp att försöka. Du gick mot dörren, smällde igen den och försvann. Och det var då jag tänkte: Det var såhär det skulle kännas att vara utan dig.

bloglovin



KOMMENTERA DETTA INLÄGG:

« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar: